Barn efter barn efter barn

Barn efter barn efter barn
2019-08-01 agneta

Det finns en föreställning i vårt samhälle som handlar om att alla föräldrar är bra föräldrar. En föreställning som inte är sann. De anonyma historierna som skickats till oss bekräftar detta.

Vi har också en övertro på myndigheter. Vi tar för givet att de ska träda in och skydda de allra mest sårbara – våra barn. Så fungerar det inte. Om och om och om igen får vi kännedom om de mycket allvarliga brister som föreligger inom de myndigheter som är tillsatta för att skydda utsatta barn.

Vi #BryterTabut genom att publicera våra följares historier. Här nedan fyller vi på. Den senaste ligger överst. Ett varmt och hjärtligt tack till alla som tagit mod till sig och låter oss återge deras smärtsamma minnen. Vi #BryterTabut för att skapa ett tryggt samhälle!

Vill du att vi ska publicera din historia?
Maila tabu@barnsrattsskydd.se
Obs! Max en A4

Barnen på bilderna har ingenting att göra med personerna i inlägget.

 

 

2019-10-12

Jag hade levt med psykiskt och fysiskt våld i flera år, men när barnen blev utsatta fick det vara nog. Första gången hon slog vår son var jag snabb att kontakta socialtjänsten, och hon erkände direkt för dem att hon slagit sin tvååring. Hon gick i samtal för att hitta andra strategier än att använda våld, men våldet fortsatte. När pojkens storasyster till sist berättade om väldigt mycket mer våld, bad jag henne flytta ut och kontaktade socialtjänsten igen.

Dottern berättade om ytterligare våld för en socialsekreterare, som gjorde polisanmälan. Det är enda gången de pratat med barnen enskilt, både före och efter.

Ett och ett halvt år senare blev det rättegång, och socialsekreteraren var kallad som vittne. Men då visar det sig, att det dottern berättat om är ett brott åklagaren inte väckt åtal för!

Åklagaren hade endast väckt åtal för brott som jag bevittnat, inte det socialsekreteraren vittnade om. Socialsekreteraren var inte alls hörd innan rättegång.

Så hon blir helt friad i tingsrätt och hovrätt, för hon nekar. Mitt vittnesmål kunde inte ligga till grund, eftersom vi skilt oss och var oense om barnen.

Hon erkände däremot att hon dragit dottern i örat, och att dottern skrek. Det var “för att få kontakt med henne”. Försvarsadvokaten menade att en sådan handling kan vara “tillåtlig” i barnuppfostran, åklagaren menade att det var åtminstone ofredande. Tingsrätt och hovrätt valde att inte alls kommentera det.

Om de kommenterat det hade det varit skäl för överklagan till Högsta Domstolen, om de rakt ut sagt att det är “tillåtligt” att dra barn i örat tills de skriker. HD kunde då fått slå fast om det är “tillåtligt” eller inte.

Nu åker barnen till henne varannan helg. De berättar att mamma är arg mycket, att de är rädda när hon är arg, och om en rad händelser som bara är väldigt konstiga att göra mot sina barn. Hon har sagt till dem att de inte får berätta hur de har det där. Och hon aviserar vårdnadstvist, för att barnen ska bo minst 50% hos henne.

Om socialtjänst, polis, åklagare och domstol tagit sitt jobb på större allvar, hade det inte behövt se ut så här. Barnens mamma hade kunnat få hjälp på riktigt, blivit tvingad att ta emot hjälp, men nu kan hon istället hävda sin rätt till sina barn. För våldet som hänt har inte längre hänt, det har ju domstolen slagit fast.

 

2019-09-15

Min syster och jag var hemma hos oss med mina två döttrar när min 3-åriga dotter sa helt plötsligt: Pappa tar mig på snippan och det gör ont.” Vi vuxna hamnade i chocktillstånd men trots det behöll vi lugnet och frågade om ”Pappa försökte kolla om du hade ont någonstans?” Dottern svarade:” Nej, han gör såhär” och hon visade tydligt hur han brukar göra samtidigt som man märker att hon skäms. Jag frågade vidare: ”Gör han så på din lillasyster också? Dottern svarade: ”Ja”.

Lillasyster har tidigare sagt att “pappa dum” och det har hon gjort under tiden som vi hade ett förhållande och bodde under samma tak. Varenda gång jag kom hem efter jobb eller dylikt, var det första min yngsta på 2 år sa “Pappa dum”.  Jag förstod inte varför hon tyckte så, jag misstänkte att det var för han favoriserade 3-åringen.

Här börjar vår berättelse hur en modig 3-årig flicka blir bemött av sjukvården, polisen, socialtjänsten och rättsväsen.

Första instans var barnakuten där vi fick träffa läkare efter en lång stund trots att dottern borde ha blivit prioriterad för första stunden. Läkaren hittade en skada på analen och denna skada hade inte kunnat uppstå av en förstoppning. Läkaren som hade kompetens av övergrepp på barn konstaterar att min dotter berättade detaljerat om något som en 3-åring inte har möjlighet att hitta på. Läkaren informerar att socialen och polisen kommer att kontaktas men då det dröjer alldeles för länge, efter flera timmars vänta bestämde vi att åka hem till min syster. När dottern hade somnat ringde jag 112.

Socialen ringde och berättade att pappan hade ringt och uttryckt oro över barnen. Jag berättade för dem vad som hänt, besöket på barnakuten och ber om hjälp och råd vad som ska hända nu.

Jag ringde flertal gånger till polisen och till slut bad man mig att köra till en station trots att det var mitt i natten. Jag fick lämna mitt vittnesmål om vad min dotter har berättat för mig när hon vågade berätta sanningen trots att pappan hade sagt att mamma kommer “Pang pang dig om du berättar”.

Under de närmaste fyra dagarna blev vi förföljda av mina barns pappa, inbrottsförsök men det värsta hade inte hänt än. Vi blev stoppade av polisen och jag frågade varför och vi fick förklaring att de letade efter två kvinnor som såg ut som jag och min syster, barnens moster. Efter ett litet tag blev poliserna otrevliga och socialtjänsten smög ut ur sin bil. Socialtjänsten meddelade mig att jag har förlorat ensamvårdnaden till mina barn och mina barn ska åka med dem och placeras i ett hem. Barnen drogs ut ur bilen skrikandes utan att de fick med sig sina vinterskor och overall och utan att jag fick möjlighet att säga hej. Deras skrik och gråt ekar än i mitt huvud.

Efter flera timmars ovisshet ringde socialen och berättade att barnen har omhändertagits enligt LVU och ska placeras hos sin pappa tillsammans med farmor som också har utsatt barnen för alla möjliga övergrepp. Jag försökte bedja till socialen att jag har ensamvårdnad och att för Guds skull ska barnen placeras hos min far eller i ett valfritt familjehem och inte hos två personer som är anmälda för incest och misshandel av barnen. Men det var förgäves, ”Tyvärr, du har förlorat dina rättigheter”.

Efter en månads inferno fick jag hem mina barn, inte tack vare svenska advokater eller opartiska socialtjänstemän utan tack vare att UD blandade i ärendet då mina barn har dubbla medborgarskap efter att ambassaden ifrågasatte hur deras medborgare blivit behandlade i Sverige.

När barnen kom hem var de undernärda och vanvårdade. Tänderna var fyllda med smuts, hår saknades från skallen på den yngsta och de hade sår lite överallt på kroppen. Barnen berättar om de utsattes för mer våld när de var omhändertagna enligt LVU och placerade hos pappan och farmor vilka är anmälda för incest och misshandel, alltså våldet fick försatta med myndigheternas goda vilja.

Nu har det gått fem månader när vi blir kontaktade av polisen, under dessa fem månader har pappan fortsatt att förfölja oss. Vi har blivit kallade till barnförhör som enligt lagen ska hanteras så skyndsamt som möjligt. Dessutom har socialtjänsten antecknat att 3-åringen berättar att pappa tagit henne på snippan men att hon tycker om honom ändå men de upplever att det är ett inlärt beteende från mamman. Och blir det inget förhör, då läggs ärendet ner är beskedet från åklagare.

 

2019-09-11

Denna anonyma historia är skriven av en en kvinna som driver ett jourhem:

Den 1 oktober 2018 tvångsomhändertogs två barn 4 & 10 år gamla ur ett hem där dom blivit utsatta för vanvård, fysisk & psykisk misshandel från moder & fader/”bonus”fader, samt levt under extrema dysfunktionella familjeförhållanden med drogpåverkade föräldrar.

Barnen blev jourhemsplacerade hos sin mormor.
Då dessa barn har levt under dom omständigheterna dom gjort så var dom traumatiserade och i dåligt psykiskt & fysiskt skick.
Tidigt bad mormor som stöd & hjälp av socialtjänsten som lovade att sätta in diverse insatser i hemmet, men det kom aldrig någon.. Trots att mormor påtalade detta dagligen.
10 åringen var utåtagerande och skrek mycket i mormors hem, och tillslut blev hon vräkt. Men hyresvärden kunde vara ”snäll” på dom premisserna att 10 åringen flyttade omgående, då det var hon som störde grannarna.
Socialtjänsten valde då att omplacera 10 åringen till ett nytt jourhem där flickan blev slagen av jourfamiljens barn. Detta har inte ens socialförvaltningen vidtagit några som helst åtgärder åt.
En kväll när 10 åringen var i ett köpcentrum med jourfamiljen så fick flickan ett utbrott, då väljer jourfamiljen att lämna flickan, ensam, i Stockholm, i ett köpcentrum.
10 åringen ringer till sin morfar i ren panik, grinar och är livrädd. Morfar lyckas få tag i jourfamiljen som vänder bilen för att hämta upp flickan. Två dagar efter denna incident väljer åter socialförvaltningen att omplacera flickan.
Flickan får nu äntligen komma dit hon önskade, från första början, till sin moster och hennes familj. Detta skedde dagarna innan julafton. Mostern åker ner till Stockholm för att hämta 10 åringen. Efter allt som varit under denna korta tid sedan flickan blev omhändertagen och allt innan det så bar den lilla flickan på mycket, hon var i dåligt skick. I mosters hem blev hon utåtagerande igen, skrek, slogs och förstörde materiella ting. Vad gjorde socialtjänsten? Dom hade gått på ledighet över jul & nyår så ingen ”ansvarig” kunde svara. Dom socialsekreterare som var i tjänst ville inte vara behjälplig.
Moster med familj hade som tur va goda kontakter och 10 åringen fick den hjälp och stöd som hon var i behov av.
I slutet på Januari flyttar mormor & 4 åringen till orten där moster med familj och 10 åringen bor. 
Inom nätverket till dessa barn kämpar dom vuxna med att få till en vardag, stötta och hjälpa barnen, ta upp sjukvårdskontakter, få in barnen på skola/förskola. Socialtjänsten är nöjda, nätverket sköter allt och dom behöver inte göra något. 
Men nätverket blir trötta, ber om hjälp och avlastning i form av handledning inom nätverket, avlastningsfamilj/kontaktperson till barnen. Detta var absolut inga problem, det skulle socialtjänsten ordna. Dom insatserna rann ut i sanden, trots påtryckningar från nätverket.

Barnen börjar känna en trygghet, att dom är en del av familjen, att dom är älskade och sedd.
Dom kommer in på skola/förskola, börjar med aktiviteter såsom ridning, gymnastik, dans..
Sen kommer sommarlovet, vilket fantastiskt sommarlov vi hade. Vi njöt av ledigheten tillsammans efter dessa tuffa månader med prövningar.

Nu kommer vi till kampen där vi befinner oss i nu, där VI behöver HJÄLP!

Socialtjänsten planerar in umgänge mellan modern och barnen. Enligt föräldrabalken har föräldern RÄTT till att träffa sina barn.
Nu skulle dessa barn, som äntligen börjar komma till ro slitas upp och bli utsatta för att möta sin förövare, modern, som har utsatt dessa barn för ren misär!

Ska tillägga att modern är åtalad för misshandel mot 10 åring (rättegång 16/10 i tingsrätt) samt narkotikabrott. Modern och fadern (fadern till 4 åringen) är även under utredning för stöld och häleri. Fadern har arbeta i ett lager i Stockholm där han har stulit varor för flera hundratusen kronor som sedan modern sålt via tradera. Modern är även under utredning för bedrägeri mot försäkringskassan då hon har avsiktligt vanvårda sin son för att få vårdbidrag.
Dessutom har modern enligt socialtjänsten/socialsekreteraren inte gjort något av det som står i den vårdplan som socialnämnden gjort och kräver att moden skall göra. Modern har motarbeta socialförvaltningen från dag ett efter omhändertagandet av barnen.

Vi som jourhem sa NEJ till umgänge, vi ifrågasatte deras sätt att tänka och resonera på. Är detta till barnens bästa? Att utsätta dom för umgänge med modern nu?
Vi fick inget svar på dom frågorna, istället fick vi ett samtal 2 dagar efter att dom har beslutat att placera om barnen då vi inte samarbetar och inte ser till barnens bästa?! 

Den 19/8 kom två stora tatuerade killar i en bil och hämtade barnen hemma hos oss. 
4 åringen körde dom till Stockholm och 10 åringen till en annan stad. Dom är alltså separerade från varandra, syskonen.
Dom har i nutid inte fått haft någon kontakt med varandra.
Vi har inte haft någon kontakt alls med 4 åringen.
Vi hade kontakt med 10 åringen i ca 1 vecka efter omplaceringen tills socialförvaltningen valde att ta av 10 åringen sin mobil då dom inte vill att flickan ringer oss.

Får det gå till såhär? NEJ!

 

2019-09-04

Till mina barn ❤

Jag vet att din far förgrep sig på dig, och jag vet att han använde hot och våld mot er. Jag vet att hans beteende, handlingar och val ledde till att han försvann ur era liv.

Jag vet och förstår hur det känns att inte bli hörd, trodd, få hjälp.

Men efter några år hördes era röster efter en lång kamp från min sida.

Om jag hade blivit lyssnad på när jag förde er talan så hade detta inte pågått så länge.

Det blev en vinst men även förlust.
Ni förlorade eran pappa, han som satte er till världen och skulle älska och skydda er med sitt liv.
Jag vet att ni inte har glömt eller kommer att glömma och jag förstår att det har satt sina spår i er.
Jag vet att ni fick en ny pappa, han sa att ni var hans barn, han sa att han älskade er. Jag vet att han valde alkoholen framför er, jag förstår att det slet upp sår.
Han övergav er, även han hade lovat att älska er och skydda er med sitt liv.
Du föddes med diagnoser, människor missförstår dig och du i bland dom.. Det finns normer i samhället som är svåra för dig att följa, jag ser att du kämpar.
Jag står här brevid er…jag kommer alltid att stå här… jag kan inte täcka, laga eller sudda ut det andra har åsamkat er.
Jag ser er båda, ni är unika och fina precis som ni är. Ni har inte misslyckats med något och ska heller inte bära skulden.
Det är de vuxna som har misslyckats i en så otroligt stor utsträckning!
Jag är arg, men det hjälper inte er..  jag försöker att använda min ilska och frustration som ett driv, till att stå upp för er, till att påverka i samhället, förklara och lära ut till så många jag kan för att vi en dag kanske kan vakna upp till ett samhälle där alla får vara med, ett samhälle där kärlek vinner över hat, där alla människor är vackra, unika och intressanta.
Där våld, övergrepp, kränkningar, stress och krav är något som inte är okej och normaliserat! Där det finns flera vägar att välja på, där man inte måste vara duktig i skolan för att kunna lyckas och där man äger sin egen kropp till 100%.
Jag känner mig så liten på jorden i bland, men när jag tittar på er så känner jag att jag kommer aldrig att acceptera min litenhet utan alltid sträva efter att bli större.
Ni är bäst! Det kan ingen ta i från er! Jag står alltid vid er sida, jag kommer aldrig att sluta… mitt hjärta slår för er hela tiden! /Mamma

2019-08-27

I dagens samhälle är barn inte i fokus, barns bästa kommer inte i första hand. Det är en dragkamp föräldrar emellan. Det finns ingen rättvisa för allt som sker i relationen emellan, för det står oftast ord mot ord.
 
Jag levde i en relation med barnets pappa en kort tid. I början av relationen var han snäll, hjälpsam, underbar och det kändes rätt. Hans mående tog en ordentlig törn så pass att han ville ta bort sig. Jag försökte hjälpa han på alla sätt, vi kunde ligga och klura på vad han hade för diagnos å dylikt. Då det enligt han själv aldrig funnits någon förståelse från sjukvården. Under relationen såg jag inte vad som höll på att hända. Det byggdes upp eftersom. Den där känslan av att jag krävde för mkt. Det började med att varje gång jag skulle göra någonting roligt då mådde han jätte dåligt, antingen fysiskt eller psykiskt. Det var inget jag la på minnet. Utan allting eskalerade eftersom. Under graviditeten blev jag utskälld gällande att barnet skulle vara någon annans och någon vecka efter förlossningen även då skulle jag ha varit med någon annan. Det var alltid stora reaktioner för små saker. Älska och hata fram och tillbaka. Som även gick ut över barnen. Och en dag var det som ett uppvaknade, jag hade bestämt mig vad som var viktigaste, barnen. Pappan åkte ut ur huset pga en pågående period av hat.
 
Jag trodde efter det att jag och barnen skulle få leva i fred. Istället började det att hagla in falska orosanmälningar, brev från advokat, kronofogden om påhittade skulder. Alla saker som skedde hände inte av en slump utan var planerade.
 
Mitt barn fanns i tingsrättens rullar när han var 6 månader gammal. Trots ett regelbundet umgänge med sin pappa från väldigt tidigt. Inte för att någon av oss föräldrar brast i omvårdnaden om barnet. Det var planerat från pappans sida, att skapa stress, inte lämna oss i fred, han ville sänka mig och försöka ta barnet ifrån mig. Istället för att hjälpas åt och göra det bästa av situationen som blev. Jag förstod under resans gång att jag hade att göra med psykopat och att det troligen aldrig kommer vara lugnt.
 
Det får INTE vara lagligt att barn under 1 år som har ett regelbundet umgänge med sin pappa, ska kunna hamna i rättsväsendet. Det tycker jag strider både mot barnets bästa och de mänskliga rättigheter. Finns ingen förälder som mår bra i en rättsprocess och beröva barnet på lugn och harmoni sin första tiden i livet, det ska inte hända i Sverige år 2019!

2019-08-21

Min älskade och ende son, idag 6 år, har plötsligt och brutalt skiljts från mig, sin biologiska mamma, för ett och ett halvt år sen efter att socialtjänsten bluffat om LVU i sin medvetet felaktigt falska rapport (som dessutom innehåller en rad grova brister). Baserat på denna falska rapport och en rad andra partiska skrivelser (som kom till under en vistelse på ett utredningshem i Småland dit vi tvingades “frivilligt” under hot om omhändertagande), där inget i observationerna stämmer med de godtyckliga tyckanden och falska anklagelser mot mig, får nu sonen endast träffa mig, sitt eget kött och blod, två dygn i månaden. Detta trots att han tidigare bott med mig hela sitt liv. Baserat på bl.a. dessa grundlösa tjänstemannaskrifter, lögner och kränkande falska påståenden om mig valde tingsrätten att ta ifrån mig vårdnaden.

Mitt misstag var att söka hjälp hos socialtjänsten för våld i nära relationer. Sonen har själv ropat på hjälp och vågat berätta om våld för utomstående. Men då har bl.a. förskolan, utredningshems personal och socialtjänsten valt att sätta press på honom, tysta ner honom och förfölja hans mamma. Istället har man valt att skilja sonen från mig, som värnar om honom av hela sitt hjärta och älskar honom av hela sin existens. Detta har resulterat i att min son plötsligt och oförutsägbart tvingats lämna sitt trygga hem, flytta till ett annat län, byta förskola, dela rum med främmande barn i en ny familj som han inte har någon anknytning till, fått sitt pass spärrat under falsk tillvitelse, blivit frihetsberövad och fått sitt nätverk avskuret och blivit av med sin identitetshandling samt tvingas nu till att minimera kontakten med sin biologiska mamma och sina närstående. Resultatet är att sonen lider av trauma, som han inte får någon som helst hjälp med av samhället. Allt med myndigheternas välsignelse.

Vill vi ha ett sådant samhälle som bryter mot gällande lagar och konventioner  som förstör en dyrbar barndom och skapa ärr för livet? Är det rätt att ett oskyldigt och värnlöst barn som kommit till världen noga planerat och av högsta kärlek ska drabbas av ett vansinnigt system vars byråkratiska mantra är “barns bästa”, men i verkligheten krymper barns värde till ingenting. Vill vi uppmuntra förövaren att bli belönad för sina kriminella beteenden och få en kick av att ha “makt över andra” eller ska det slutligen bli nolltolerans mot detta slags våld som understöds av samhället? Vill vi vara goda förebilder för våra barn, vår framtid, eller ska vi likgiltigt rycka på axlarna och svika det dyrbaraste vi har?

Min sons röst förtjänar att bli hörd. Som hans mamma har jag inget annat val längre än att gå ut med detta och avslöja sanningen om ett samhälle som kränker och sviker utsatta barn och struntar blankt i barnens rättigheter samt förföljer föräldrar som vågar stå upp mot dessa orättvisor. Alla gränser till anständighet har passerats för länge sedan. Istället spricker systemet i fogarna och visar upp en sorgsen syn. En ironisk paradox. Det illusoriskt “trygga” samhället visar upp ett likblekt ansikte där rättssäkerheten är obefintlig. Jag kommer göra allt i min makt och alltid kämpa för att rättvisan ska segra, så att min son får rätt till mig som sin mamma som födde honom samt för att vi åter ska kunna leva i frihet under trygga former som alla har rätt till i detta och andra länder.

 

2019-08-14

Mitt barn i den allra första tonårstiden, förändrades.  Den första mensen kom. I denna tid får klassen besök av Ungdomsmottagningen. De pratar om bland annat sexuella övergrepp.  Mitt barn blir inte sig självt efter detta besök. Oroligt, rastlöst, sökande efter information. Vi går ut mycket på tu man hand. Under en av våra promenader säger hon att hon har haft sex men att hon då var 9 år. Varningsklockor ringer i mig. Det är ingen normal ålder för att ha sex första gången.  Jag pratar med henne om detta med att bli byxmyndig. Om att det är ett övergrepp om en vuxen gör något sexuellt med ett barn. Hon säger inget mer. Min oro växer. En dag får jag sms att hon har tid på Ungdomsmottagningen. Ett felskick. Smset skulle till hennes telefon. Jag känner att detta kommer bli allvarligt och åker dit i närheten och väntar. De kommer ringa mig. Jag bara vet. Jag misstänker starkt att någon utnyttjat henne.  De ringer. Två av mina andra barn får vara med en kvinna som jobbar på mottagningen. Jag, dottern, min bebis och en kurator sitter i samma rum. Mitt dotter hade skrivit en lapp till dem där det stod sex när jag sov och pappa. Hon kunde inte säga det. Så ska livet gå vidare för henne som först nu förstått vad hennes pappa gjorde. Så ska livet gå vidare för mig som ombeds leva som vanligt och inte röja något för honom. Jag ska lämna barnen hos honom den eftermiddagen. Fram tills polisutredning inleds ska vi leva som vanligt.  Vi levde som särbos. Det tar en månad nästan innan utredning påbörjas. Det är sommar och semestertider. 

Min dotter och jag. Jag skulle vilja säga det rätta. Vara den rätta. Hon kommer förhöras. Allt jag vill fråga och veta, måste jag låta bli. Allt kan skada det riktiga förhöret. Så det blir så att vi undviker prata om det. En dag kommer smset från polisen.  Han är inne nu. Vi väntar. Det börjar nu för dottern vars största rädsla är den att pappan ska hamna i fängelse. För vilket barn älskar inte sin förälder oavsett ? I andra hand rädslan att mamma ska lämna pappa. I tiden som kommer infrias dessa båda farhågor.  Fadern ställer sig oskyldig och anser sig vara det än i dag efter ett år. Vid husrannsakan fann de barnpornografi med väldigt små barn. Samt även noveller om våra barn, även om babyn. Sexuella fantasier. Den om dottern motsvarade det hon varit med om. De fann även grooming mot dottern från honom. Han hade normaliserat sex med vuxna.  Han dömdes till 6 år. Hans familj valde att tro på hans version om att materialet inte var hans och att dottern ljuger. De valde att tro att jag hjärntvättat vårt barn till detta för pengar. Så dottern förlorade inte bara en far utan även en släkt. Fadern skickar brev till dottern där han förklarar sin kärlek konstant. Han som aldrig var sådan mot henne under de år han var en far.  Släkten söker kontakt med dottern på sociala medier och kommer med små meddelanden om hur synd det är om pappa som sitter i fängelse. För att öka skulden hos barnet som berättade. Ingen myndighet säger sig kunna stoppa släktens framfart eller faderns brev. Förövarens rätt att skriva brev till sitt barn är större än barnets rätt att läka. Jag vill hjälpa till att bryta tabun. Sätta stopp. Låt barn till förövare få läka. Stoppa förövare samt dem som vill försvara förövare.  Mitt barn var åtta år när detta hände henne. Hon låg och sov i sin egen säng och vaknade av det han gjorde . Alla år han dömdes till och allt skadestånd hon tilldömdes kan aldrig kompensera det hon förlorade då. Hon är själv ännu för ung att förstå vidden av det. Men hon har ett helt liv framför sig. Hon kommer bli äldre. Hon kommer förstå mer. Han kommer ut en dag och detta utan att ha gått någon behandling för pedofiler. Det borde inte vara okej. En man som dömts för barnpornografi brott får inte jobba med barn på förskola, men en förövare kan få umgängesrätt till sina egna barn. Det kommer han få med mina barn sannolikt även om jag kommer kämpa för att det inte ska få ske.  Lagen skyddar inte de egna barnen. Detta med barnens rätt till båda föräldrarna tolkas ofta fel. Det blir katastrofalt fel. Förändring måste till i våra lagar.

 

2019-08-13

Fortsatt pressat läge för barnen i Kristianstad. Agneta Bravélius skriver:

Barnen vägrade åka till pappan i onsdags.
Mamman fick helt enkelt inte med sig barnen.

Hon har sökt socialtjänsten för att höra efter vad som händer nu.
Först igår fick hon besked.
Imorgon, onsdag, skall mamman köra barnen till socialtjänsten som sedan kör barnen till ett HVB hem. Där ska de bo tillsammans med sin pappa första tiden.
När mamman försökte få ytterligare information om vad som väntade barnen så fick hon bara som svar att ”det är pappa som är vårdnadshavare nu och han har gått med på detta”.

I mars månad bad mamman att få ut samtliga handlingar i deras fall från socialtjänsten. Hon fick betala 3.000:- för att hämta ut en trave med dokument som var 40-50 cm hög. Förra veckan började hon bläddra bland handlingarna. En stor del kom från pappan som målade upp henne som en psykiskt sjuk manipulativ människa. Detta ligger till grund för att barnen nu förlorar sin mamma och placeras hos pappan som är misstänkt för att ha misshandlat och förgripit sig på dem. Socialtjänsten valde att ta fasta på hans ord, istället för att lyssna på andra experter med bred kunskap och lång erfarenhet.
Socialtjänsten valde också att rekommendera att pappan skall ha hela vårdnaden och att barnen inte ska få träffa sin mamma på tre månader efter själva flytten. Det finns ingen eller ingenting annat som talar för att hon skulle brista i sin föräldraförmåga. Detta får till följd att barnen nu skall skiljas från sin mamma på ett grymt och brutalt sätt. Barnen mår idag mycket dåligt på grund av den press de lever under.

Det som pågår i Kristianstad är brott mot mänskliga rättigheter, där flera anställda inom kommunen är medskyldiga. Där finns ingen chef som kan säga att han eller hon inte visste vad som pågick. Ytterst ansvarig är kommundirektör Christel Jönsson.

 

2019-08-10

Jag bönade och bad under mötet på socialtjänsten. Vi kunde inte följa domen. Min son vägrade att träffa sin pappa. Pojken reagerade kraftigt varje gång det kom på tal. Han blev bland annat utåtagerande, slog både mig och sina kompisar.

Deras lösning var att de skickade mig på kurs. Under tio tillfällen skulle jag få lära mig hur jag skulle prata med sonen så att han skulle vilja åka till pappa.

Vid varje kurstillfälle så försökte jag förklara att min pojke berättat om de övergrepp han utsatts för. Jag berättade också om de fem personer, som oberoende av varandra, polisanmält pappan.
– Men pappan har ju goda sidor också, försökte de intala mig. Ge honom en chans! Du kan berätta för din son att det blir kul att åka till pappa.

Jag gick dit 7 gånger. Jag var rädd för att det skulle vändas emot mig om jag hoppade av. Men till slut stod jag inte längre ut. Jag bad dem att dra åt helvete, mer eller mindre.

Min kamp att skydda mitt barn fortsatte ytterligare två år innan vi äntligen fick lugn och ro. Totalt kämpade jag i fem år.

//Anonym

 

2019-08-09

Igår hade jag en helt fruktansvärd överlämning av barnen (5 år) till deras pappa. Inget av barnen ville följa med honom utan vägrade lämna trapphuset. När jag bar ut dem till pappan skrek och grät de och klamrade sig fast vid mig så han bände loss deras armar och ben. Sonen fortsatte försöka ta sig loss i bilbarnstolen och spjärnade emot allt han kunde, vred sig och klamrade sig fast vid kanten och skrek ”mamma, mamma!” när pappan skulle spänna fast honom.

Inte en enda gång under fem år varit glada att träffa honom. Jag flydde från pappan när barnen var en vecka gamla, efter att han utsatt mig för våld – han blev till slut dömd för misshandel – och i kraftigt berusat tillstånd utsatt barnen för livsfara. Barnen har flera gånger vid överlämningar bett mig förklara för pappan att de inte vill följa med honom men han vägrar ens lyssna eller svara. Istället har han släpat med sig barnen skrikandes och gråtandes, med utsträckta armar efter mig, fler gånger än vad jag vill minnas. Det är smärtsamma syner som för alltid kommer finnas kvar på min näthinna.

Barnen har varit nu hos mig i fem veckor under tiden som polisutredningen pågått (pappans våld mot sonen), men efter att förundersökningen lagts ned (trots att man inte förhört vittnen som kan berätta om vad barnen har sagt) så kan inte soc stå fast vid sin rekommendation att hålla barnen hemma. Och pappan hotar så klart med verkställighetsprocess så jag har inget val om jag inte vill riskera att förlora barnen.

Det gör så ont och jag är så rädd att barnen ska skadas medan de är hos sin pappa (i två veckor pga det idiotiska domstolsbeslutet). För att inte tala om hur det känns som om barnen upplever att jag sviker dem 😢💔

Det är bedrövligt och skamligt att ens påstå att det finns något som kan kallas hänsyn till barnens bästa i samhället när domare fortsätter att fatta vettlösa beslut, helt i strid med barnpsykologisk expertis, när socialtjänsten abdikerat från sitt ansvar, och när ingen, verkligen ingen, bryr sig om vad barnen själva ger uttryck för.

 

2019-08-06 

Dagens enskilda historia är skriven av Agneta Bravélius. Hon beskriver ett fall som hon följt under närmare ett år. Mer om dessa barn finner du här på Agnetas blogg.
Jag har tidigare skrivit om de tre syskonen i Kristianstad (se nedan) som har berättat om pappans misshandel och övergrepp. Flera oros- och polisanmälningar har gjorts, från olika håll. När barnen vägrat att åka till pappa för umgänge så har mamman fått böta – totalt ca 100.000. Domaren ansåg att hon skulle ha lyft in barnen i bilen och tvingat iväg dem. Barnen går i för- och mellanstadiet.

För varje oros- och polisanmälan så har pappan motanmält. När skolan gjort orosanmälan så har han exempelvis anmält dem till skolinspektionen. Han har även hotat mig. Om jag inte tog bort allt jag skrivit om fallet inom 24 timmar så…

Under rättegången om vårdnad och umgänge kunde vi höra flertalet vittnen som förde barnens talan. Det fanns inget eller ingen som talade emot mamman – bortsett från pappans ord och socialtjänstens utredning – som tagit fasta på pappans ord. Tvärtom, flera intygade att mamman var en god vårdnadshavare. Trots detta så beslutade tingsrätten att pappan får vårdnaden. Först tre månader efter flytt skall barnen få träffa sin mamma. Till en början skall umgänget med henne vara övervakat. Bryter mamman mot denna dom, och inte överlämnar barnen, väntar vite på 90.000:-.

Mamman överklagade domen till Högsta domstolen. Förra veckan meddelades att hon ej beviljats prövningstillstånd. Detta innebär att barnen nu skall flyttas över till pappan. Dagen efter beskedet från domstolen mailade han instruktioner till mammans advokat. Nu på onsdag, imorgon, kl 17.00 skall barnen, samt deras personliga tillhörigheter, lämnas på angiven adress. Senast kl 17.10 skall modern lämna platsen.

Strax innan sommaren gjorde skolan ny orosanmälan. Ett av syskonen bröt ihop i skolan, strax efter att de fått besked om att de skulle flytta till pappan. Lärare, rektor och kurator på skolan känner oro för barnen. Socialtjänsten startade ingen ny utredning.

Efter att en psykolog som träffat både mamman och barnen kontaktat och ifrågasatt Kristianstads kommuns handläggning av ärendet, kallades både mamman och barnen till socialtjänsten. Mötet skedde förra veckan, två månader efter skolans orosanmälan. De fick träffa en ny socialsekreterare , en inhyrd konsult, som ansåg att ärendet blivit felbehandlat från start. Hon lovade mamman att utredning skulle inledas. Hon vände sig även direkt till barnen och lovade dem att nu äntligen ska vuxna verkligen lyssna på dem. De ska få hjälp med att komma till psykolog där de kan få prata om vad som hänt när de varit hos sin pappa. Hon säger att utredningen måste ske av extern konsult denna gång eftersom huset är infekterat. Hela mötet är inspelat.

Någon dag senare fick mamman besked om att personen hon träffat inte längre har mandat i ärendet. Istället har de kallat mamman till möte med annan personal, tillsammans med pappan, för att diskutera överlämningen.

Jag har följt familjen under snart ett år. Syskonen har fått mycket stöd från er följare. Reaktionerna har varit kraftiga. Jag vet att hundratals personer mailat in sin protest till kommunen. Ingen reaktion. Chefredaktörerna på de största tidningarna har fått kopia av alla dessa mail enligt den mall jag gjort. Jag har utmanat dem mot varandra. Vem skulle först lyfta detta akuta och allvarliga samhällsproblem? Ingen respons!Jag har uppvaktat ansvariga politiker. Ingen tar ansvar!

Så det som kvarstår är att skapa en revolution. Vi måste gå samman och KRÄVA förändring.
Vi måste gå samman och KRÄVA att syskonen i Kristianstad får hjälp och skydd.

Hjälp mig därför att sprida detta inlägg. Vi behöver nå ut riktigt brett så att många får upp ögonen för det som sker mitt ibland oss. Dessa barn är långt ifrån ensamma. Jag får kännedom om liknande fall varje vecka.

Varmt tack på förhand för att du hjälper till nu när vi #BryterTabut och skapar förändring.

 

2019-08-05

Psykologen på BUP ser att mitt barn inte mår bra efter umgängena med pappan. Min treåriga son går tillbaka i utvecklingen efter varje träff. Han vägrar att äta själv, kissar på sig och vill bli buren precis hela tiden. Psykologen säger att det till och med kan vara skadligt för sonens framtida utveckling att tvingas fortsätta träffa pappan alltför ofta och under alltför långa tider. Sonen behöver lugn och ro. Eftersom vi inte vet vad som pågår hemma hos pappan så rekommenderar psykologen att umgängena skall ske övervakat, i närvaro av en kontaktperson.

Pappan har själv, då och då, tackat nej till träffarna. Alltid med kort varsel. Förmodligen har han festat rejält dagen innan. När det gått en tid har min son hunnit återhämta sig och bli trygg igen. Helt plötsligt hör pappan av sig och kräver umgänge. Jag vågar inte neka, för min advokat har sagt att jag kan förlora vårdnaden då. Efter varje umgänge är vi tillbaka på ruta ett. Sonen går tillbaka i utvecklingen. Nu drömmer han även kraftiga mardrömmar.

Nu säger både socialtjänsten och domstolen att pappan måste få en chans att utvecklas och lära sig ta föräldraansvar. De vill därför utöka umgängena. Min pojke ska få en chans att vänja sig vid pappan. Sonen ska vara hos pappan varannan hel helg. Jag klarar inte av att svika mitt barn en gång till. Samtidigt är jag livrädd för att förlora vårdnaden. Vad ska jag göra?

 

2019-08-03

Han mailade oss dagarna innan han skulle åka in i fängelse. Han skrev:

”Det måste till en förändring nu, det skall inte gå att bli dömd som en skurk när man skyddar ett barn. Åklagaren lade ner utredningen direkt utan att ens förhöra barnet korrekt. Min fru avtjänar just nu ett straff för att vi skyddade hennes dotter. Själv åker jag in om två veckor.”

Vi känner inte till alla detaljer i fallet men lovade att publicera hans brev:

“Kära barn, jag hörde vad du berättade för mig och detta gnager i mitt huvud varje dag.
Kära barn, jag ser din smärta i dina ögon när du berättade vad de gjorde emot dig och när du beskrev smärtan när de förgrep sig på dig på olika sätt.
Kära lilla barn, jag kan aldrig säga att jag vet hur det känns eller hur din upplevelse var men jag kan lova dig att jag plågas varje dag bara av vetskapen av vad du och många barn får genomlida.
Kära barn, det svenska samhället visade sin ståndpunkt när du fick hjälp att larma om det du varit med om, men de totalt ignorerade dig.
Kära barn, efter att du öppnat ditt hjärta och berättat alla hemskheter så lovade jag dig att polisen och åklagaren skulle skydda dig, men jag hade fel. Jag trodde verkligen att du skulle bli hörd, men vilket svek det blev kära barn. Det är så uppenbart att vi lever i satans våld. Det är så uppenbart att likasinnade och korrupta myndigheter skyddar varandra.
Kära barn, mitt hjärta blöder av smärta. Vad hände sen de hittade dig och förde tillbaka dig till förövarna? Du såldes till ett annat land. Idag är du spårlöst borta med en av förövarna. Lever du eller har denne redan mördat dig?
Kära barn, maktlösheten och ovissheten är den värsta smärtan.

Alltid saknad men aldrig glömd.”

 

2019-08-02

Foto: Mariah Talbot

10 år levde vi tillsammans i en destruktiv relation, han lyfte mig , sa alltid fina saker till mig och om mig,  han matade mitt osäkra jag och jag såg honom som en riktig boost I mitt liv och jag kände att han var en stark personlighet, han som hade så mycket hemska saker i bagaget som han själv varit med om,  och ändå bekom de honom inte, stark tänkte jag. Och om det var någon som förstod var det väl han.

Tillslut var det som om jag behövde honom.  Han höjde mig,  men gjorde också ofta narr av mig,  och skämtade med sina kompisar på min bekostnad för att sen fråga upp om det, som att jag hade tagit illa upp fast jag inte hade reagerat på det. Jag kunde säga “nä det är lungt” då svarade han ofta med något hånlikt som “du är så känslig” eller du tar allt så allvarligt” , du bestämmer alltid dig för att man gör något på ett negativt sätt, och liknande kommentarer. Och när något blev till en diskussion där jag ville komma fram till en lösning så gick han därifrån.

Jag ville så gärna ha barn,  men han talade fort om att han inte skulle bli en bra pappa och att han aldrig skulle kunna ge ett barn något bra.  Jag stöttade honom och tänkte att det var självklart att han skulle bli en bra pappa om han ville ha ett barn.

Jag blev gravid vid 2 tillfällen men gjorde abort eftersom han inte ville ha barnet , han “vågade inte” som han sa.

2009 hade vi flyttat till en helt ny stad för att “börja om” och bli vuxna tillsammans så nu blev jag gravid och han var inte överväldigande glad,  men han tyckte vi skulle behålla detta barn,  så det gjorde vi.

Förhållandet blev mer och mer destruktivt och det var jag som tog hand om vårat barn. Han jobbade, sportade och sov. När vi var tillsammans var han nedlåtande och hånade.  Jag mådde jätte dåligt men om jag tog upp det eller om jag grät kallade han mig patetiskt och kunde titta på mig och skratta. Runt andra,  vänner och familj talade han bara gott om mig däremot, vilken bra mamma jag var,  att han var orolig för mig eftersom jag inte mådde så bra,  att han såg att jag var trött osv. Men inget av det här existerade hemma sen.

Vårat barn blev utåtagerande i tidig ålder,  slogs, slog sitt huvud I vägen och var hårdhänt mot djur.

Jag kämpade med detta varje dag och började må mer och mer dåligt,  kände mig som en fruktansvärd mamma. Detta gjorde att jag sökte hjälp på Soc 2011. Hjälp för att jag kände mig som en dålig mamma, en mamma som skrek, grät, jag skadade mig själv,  jag bet mig själv. På Soc kom man fram till att vi behövde få vår relation bättre,  men att jag var en bra mamma och att jag behövde jobba på min självkänsla. Det skulle han stötta och hjälpa mig med.

2014 hade allt bara blivit ett enda stort mörker och pappan trycker ner våra son i sängen och sätter sig över honom så att han är oförmögen att röra på sig.  Han förnedrar honom,  hånskrattar och kallar honom bebis,  han låter honom sitta själv och äta upp “maten” tills han kväljs.

Jag är nästan rädd för mig själv vid det här laget men här har jag insett att jag kan inte hitta mer fel på mig själv som går att rätta till för att allt ska bli bra,  så jag lämnar honom.

Han erbjuder ett giftermål och fler barn för att jag ska stanna,  han vill helt plötsligt ha allt som jag har velat ha i mitt liv,  jag var på väg att tro på det,  men något i mig satt stopp,  mest för mitt barn skull,  och jag gick.

Han kallade mig psykopat, han sa att han skulle trycka ner mig så långt och att fallet skulle bli hårt. Han sa att jag en dag kanske skulle förstå vad jag gjort,  och vad jag gjort mot vårt barn.

Vårt barn, en son är nyss fyllda fem och kommer hem efter en vecka hos pappa och berättar att han hade bråkat med pappa för att han inte ville gå ut, han blev arg på pappa och sparkade till honom på benet,  då blev pappa arg och kastade ner honom i sin säng,  vår son grät och sparkade mot väggen eftersom han inte ville gå och lägga sig, och eftersom han inte ligger stilla och är tyst så sätter sig pappan över honom, håller fast hans händer med sin ena hand och sätter sitt knä på hans bröstkorg.  När sonen säger att han inte kan andas och det gör ont så säger pappa att det kan du visst, jag slutar om du slutar gråta. Sonen kastar med sitt huvud mot pappan för att få honom att sluta,  då tar han sin andra hand och trycker hans huvud bakåt

Första soc.anmälan görs av mig.  Pappan får hjälpinsatser och polisanmälningen som Soc gjorde vid anmälan till dom läggs ned eftersom det ej går att bevisa att han verkligen hade haft sitt knä på hans bröstkorg eller inte. Och man kan då inte säga att pappan gjort sin handling med ont uppsåt utan han försökte bara skydda sonen för sig själv och andra (observera att sonen är bara 5 år vid detta tillfälle)

Pappan går under tiden han har sina hjälpinsatser som Soc har gett honom upp i rätten för att få en dom på varannan vecka,  han anmäler mig också för egenmäktighet med barn. (det utreds aldrig eftersom jag inte har gjort något). Pappan får bra utlåtande från familjepedagogerna han då haft i 8 mån,  och dem var villiga att vittna i rätten om att pappan gjort en långsiktig och varaktig förändring.

Utgången kunde inte bli annat än en överenskommelse om att pappan får varannan vecka.

3 år senare söker jag hjälp på BUP eftersom sonen uttrycker att han vill dö och slår på sig själv.

På BUP berättar sonen att han är rädd för pappa. Så vi blir skickade till socialtjänsten, BUP gör en orosanmälan och uppmanar pappan att anmäla sig själv, vilket han gör.

Vi får åter igen hjälpinsatser , både pappan och jag ska gå en föräldrautbildning. Samt att sonen och pappan går på en hjälp där pappan måste förstå vad han gör och att det skrämmer sonen. Efter några månader kommer man fram till att vår son inte är rädd för pappa på samma sätt i dagsläget utan han är rädd för det han förut blev utsatt för, det man kom fram till hade hänt honom i första utredningen de vill säga händelsen med knät på bröstkorgen. Vår son får gå och prata om sin rädsla och man låter son och pappa prata om att sonen är rädd för honom,  pappa tror dock inte på att sonen är rädd, men det bryr sig ingen om utan man anser att sonens räddsla sjunkit och det är bra.

2019 polisanmäler jag pappan för våld i nära relation emot sin son.  Det han gjort rubriceras som olagahot, kränkning av minderårig samt misshandel. Allt läggs ner då man inte kan enligt brott lagen se ett brott i det han gjort eftersom det inte är fara för livet och inga hot om livet. Men en orosanmälan görs till socialtjänsten då polisen också anser att även om det han gjort inte är brottsligt så är det olämpligt för ett barns välmående. I skrivande stund är utredningen klar, man har kommit fram till att man inte känner någon oro för våra son,  då man i tidigare utredning sa att rädslan var från gamla händelser så var det nog så nu också samt att eftersom min son inte ville prata och inte har bekräftat vad pappan skulle utsatt honom för så går det inte riktigt ta på det jag och min sambo berättar säger dem.  Trots att den själva uttryckt att det vi berättat är latenta våld samt psykiska misshandeln. Utredningen avslutas utan åtgärd. Med hänvisning om att vi ska söka hjälp inom vården till BUP för sonens mående eftersom han säger destruktiva saker om sig själv,  som jag kan lika gärna dö,  jag är värdelös, jag hatar mitt liv. Min son är i dag 10 år och inget har förändrats för honom,  trots att jag lovade honom för 5 år sen att han aldrig mer skulle behöva uppleva det hans pappa gör mot honom någonsin igen. Det ångrar jag bittert att jag sa till honom den kvällen för 5 år sen i dag, för jag har inte kunnat hjälpa honom,  och jag trodde verkligen när jag ringde socialtjänsten kvällen den 14 september 2014 att vi, både jag och min son skulle få hjälp.

 

Comments (0)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*